Hur bidrar avfallshantering och avfallsförbränning i Sverige till klimatförändringarna?
7 June 2021
Hur bidrar avfallshantering och avfallsförbränning i Sverige till klimatförändringarna?
Deponering och avfallsförbränning är de två minst hållbara metoderna för avfallshantering, eftersom båda genererar utsläpp av växthusgaser. I Sverige har utsläppen från avfallsbehandling minskat sedan 1990, medan utsläppen från avfallsförbränning med energiåtervinning har ökat, i takt med att mer avfall förbränns istället för att deponeras. År 2018 uppgick utsläppen av växthusgaser från avfallsbehandling och avfallsförbränning till 3,43 miljoner ton, vilket motsvarade 6,73 % av Sveriges territoriella utsläpp. Trenderna visar att utsläppen från avfallsförbränning – särskilt från fossilt baserat avfall såsom plast – kommer att fortsätta öka i takt med att fler avfallsförbränningsanläggningar byggs, vilket fördröjer Sveriges omställning till ett koldioxidsnålt samhälle.
:pencil: Written by Jeremy Meteyer & Chloé Johnsson
Den europeiska avfallshierarkin(1) visar de olika åtgärderna för att hantera avfall, från den mest hållbara till den minst hållbara. De två sista stegen, avfallsförbränning med energiåtervinning och deponering, bör undvikas eftersom de innebär både materialförstöring och utsläpp av växthusgaser.
Ur ett materialperspektiv visar utvecklingen av avfallsförbränning och deponering hur långt Sverige fortfarande har kvar till en cirkulär ekonomi. I en cirkulär ekonomi ska material hållas i användning så länge som möjligt och därefter återanvändas, vilket innebär att mängderna avfall som förbränns eller deponeras i teorin bör närma sig noll.
Ur ett klimatperspektiv är både avfallsförbränning och deponering betydande källor till utsläpp av växthusgaser. I denna artikel går vi igenom tillgänglig statistik, analyserar utvecklingen över tid och bedömer vilka insatser som krävs för att nå målet om nettonollutsläpp av växthusgaser.
Hur beräknas och rapporteras utsläpp av växthusgaser?
Det finns olika sätt att redovisa utsläpp av växthusgaser, beroende framför allt på deras geografiska omfattning.(2)
Territoriella utsläpp beräknas utifrån aktiviteter som sker inom Sveriges gränser och används för att följa upp Sveriges klimatmål. Sveriges långsiktiga klimatmål är att utsläppen av växthusgaser inom landets gränser ska nå nettonoll senast år 2045. I denna artikel fokuserar vi på de territoriella utsläpp som är kopplade till avfall.
Konsumtionsbaserade utsläpp beräknas genom modellbaserade uppskattningar av de utsläpp som orsakas av svensk konsumtion, oavsett var i världen utsläppen sker. Mer information om de olika beräkningsmetoderna finns på Naturvårdsverkets webbplats.
Diagrammet nedan visar utvecklingen av territoriella respektive konsumtionsbaserade utsläpp sedan 1990.
Totala territoriella utsläpp
Naturvårdsverket publicerar Sveriges officiella statistik över utsläpp av växthusgaser. År 2019 uppgick de totala territoriella utsläppen till 50,9 miljoner ton koldioxidekvivalenter.(3)
Utsläpp av växthusgaser från avfallsbehandling
Utsläppen av växthusgaser från avfallsbehandling har minskat med 71 % sedan 1990. År 2019 uppgick utsläppen till 1 094 tusen ton koldioxidekvivalenter, vilket motsvarade 2,2 % av Sveriges totala territoriella utsläpp av växthusgaser. Utsläppen från sektorn avfallsbehandling delas in i fyra kategorier. Figuren nedan visar utvecklingen under de senaste 30 åren.(4)
57 % av utsläppen kommer från en enda kategori: deponier och metanutsläpp. Det som hamnar på deponi består av avfall från både hushåll och industri, aska från el- och värmeproduktion samt förorenade jordmassor. Sedan 1990 har metanutsläppen från deponier minskat med 81 %. Detta beror på ökad metanåtervinning, minskad deponering av organiskt avfall samt ökad avfallsförbränning och materialåtervinning.
21 % av utsläppen från avfallsbehandling kommer från utsläpp av lustgas och metan från avloppsrening och slamhantering. Sedan 1990 har dessa utsläpp minskat med 11 % tack vare förbättringar i reningsverken och ökad produktion av biogas.
12 % av utsläppen kommer från förbränning av farligt avfall. Förbränningen av farligt avfall, såsom kemikalier, oljerester, blandat avfall samt el- och elektronikavfall, ger upphov till utsläpp av koldioxid, lustgas och metan. Sedan 1990 har utsläppen från denna kategori ökat med 179 % till följd av ökad produktion av farligt avfall och större förbränningskapacitet.
De återstående 10 % av utsläppen från avfallsbehandling kommer från biologisk behandling av fast avfall, främst genom läckage från kompostering och biogasproduktion. Utsläppen från denna kategori har ökat med 400 % sedan 1990 på grund av ökad kompostering, rötning samt investeringar i nya eller utbyggda biogasanläggningar.
Det är också värt att notera att utsläpp från användningen av biogas redovisas i de sektorer där biogasen används, och inte inom sektorn avfallsbehandling.
Förflyttning av utsläpp från en sektor till en annan
Minskningen av växthusgasutsläpp från sektorn avfallsbehandling är huvudsakligen ett resultat av minskade utsläpp från deponier. Deponiförbud och deponiskatter har införts, vilket har lett till att mindre avfall hamnar på deponi och att mer avfall istället skickas till förbränning.
Avfall förbränns för att producera el och värme, vilket också genererar utsläpp av växthusgaser. Dessa utsläpp redovisas dock inom energisektorn (produktion av el och fjärrvärme).
Utsläpp av växthusgaser från el- och fjärrvärmeproduktion
I de flesta fjärrvärmenät har fossila bränslen och torv ersatts med avfallsförbränning. Utsläppen av växthusgaser har minskat sedan 1990 och ligger idag relativt stabilt på strax över 4 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Figuren nedan visar utvecklingen av utsläppen från el- och fjärrvärmeproduktion under de senaste 30 åren.(5)
De rapporterade växthusgasutsläppen från avfallsförbränning kommer huvudsakligen från plast, som nästan uteslutande tillverkas av fossil olja och naturgas.
Figuren nedan visar utvecklingen av växthusgasutsläpp från avfallsförbränning under de senaste 30 åren.
Utsläppen från avfallsförbränning har ökat med mer än fem gånger på 30 år, vilket illustreras i diagrammet ovan. År 2019 motsvarade utsläppen från den fossila delen av avfallet 64 % av utsläppen från sektorn el- och fjärrvärme samt 5,8 % av Sveriges totala territoriella utsläpp.
Utvecklingen förväntas fortsätta i samma riktning i takt med att fler avfallsförbränningsanläggningar byggs.(6)
Endast de uppskattade växthusgasutsläppen från fossila källor räknas in i den nationella statistiken.
Utsläpp från biomassa betraktas som ”klimatneutrala” och redovisas därför inte i denna statistik. Det innebär att utsläpp från förbränning av avfall som består av biomassa, såsom kartong, papper eller matavfall, inte inkluderas.
Detta sätt att redovisa utsläpp från biomassa har diskuterats inom forskningen, eftersom återbindningen av kol genom återväxt av skog sker över flera decennier och är beroende av hur skogarna förvaltas.(7)
Utöver klimatpåverkan har den svenska skogsindustrin på senare år även kritiserats av miljöorganisationer och forskare för hur skogsekosystem och biologisk mångfald påverkas.(8)
I FN:s klimatkonventions databas (UNFCCC)(9) rapporterade Sverige:
- 3 889 tusen ton koldioxidekvivalenter från förbränning av biomassaavfall
- 2 410 tusen ton koldioxidekvivalenter från förbränning av fossilt avfall
Slutsats
Med hjälp av UNFCCC:s databas kan vi jämföra de totala utsläppen från år 1990 och 2018.
Totalt 1990 utan biomassaförbränning = 0,5 + 3,42 + 0,01 + 0,04 = 3,97 Mt CO₂e
Totalt 2018 utan biomassaförbränning = 2,41 + 0,78 + 0,11 + 0,13 = 3,43 Mt CO₂e
När man tar hänsyn till de samlade utsläppen från både avfallsbehandling och avfallsförbränning har de totala växthusgasutsläppen endast minskat från 3,97 miljoner ton till 3,43 miljoner ton på 28 år.
Idag motsvarar dessa utsläpp 6,73 % av Sveriges territoriella utsläpp av växthusgaser.
Samtidigt som utsläppen från traditionell avfallshantering minskar, ökar utsläppen från avfallsförbränning. Sammantaget har detta lett till att de totala utsläppen från sektorn har varit relativt stabila sedan 1990.
Förbränning av plast står för den största delen av utsläppen. Den viktigaste utmaningen för sektorn är därför att utveckla återanvändbara förpackningslösningar som minskar mängden avfall som behöver förbrännas.
Avfallsförbränningsanläggningar är långt ifrån koldioxidsnåla infrastrukturer, och eftersom de byggs för att användas i 20–25 år riskerar fortsatta investeringar i förbränningskapacitet att fördröja Sveriges omställning mot ett fossilfritt samhälle.
Källor
(1) ”Waste prevention and management - Environment”, Europeiska kommissionen
(2) ”Tre sätt att beräkna klimatpåverkande utsläpp”, Naturvårdsverket
(3) ”Sveriges officiella statistik - Nationella utsläpp och upptag av växthusgaser”, Naturvårdsverket
(4) ”Utsläpp av växthusgaser från avfall”, Naturvårdsverket
(5) ”Utsläpp av växthusgaser från el- och fjärrvärme”, Naturvårdsverket
(6) ”Kraftvärmeverket i Lövsta får ny tung kritik”, Mitt i
(7) ”Biomass energy: green or dirty?”, Physics World
(8) ”More Of Everything – A film about Swedish forestry”, YouTube